Att bearbeta
Länge har jag hållit saker inom mig och länge har jag slagit på mig själv för att jag har haft mina hemska tankar.
I veckan fick jag för första gången berätta för någon från början till slut hur min första förlossning gick till. Hur jag sent en kväll, efter att gått över 10 dagar, började få värkar och ringde in till förlossningen för att fråga om det kanske var dags nu. Barnmorskan berättade att visst lät det som om det var dags men att jag kunde stanna hemma ett tag till och ringa igen senare. Klockan var nu 23 på kvällen och jag minns hur jag stod vid skötbordet och tog värkarna. Skötbordet som jag stod vid varje dag och vikte kläder, kläder jag köpt åt den efterlängtade bebisen. Bebisen som jag varje kväll läste för ur Astrid Lindgrens böcker. En bebis jag längtat efter i 10 år. 10 år har jag längtat efter att få bli mamma. Jag var ju som gjord för att vara mamma.
Senare på natten, vid 04, ringde jag igen. Då gjorde det så ont att jag inte ville vara hemma längre. Barnmorskan berättade då att det var fullt på Gävle Sjukhus och att vi med all säkerhet skulle få åka till Hudiksvall. Jag fick ändå komma in till Gävle för en undersökning. Det var november, kallt och mörkt när vi satte oss i bilen för att åka mot min första förlossning. Väl framme på sjukhuset kunde dom konstatera att jag var öppen tre centimeter men att det faktiskt var fullt så det var bara att ge sig iväg mot Hudiksvall. Jag hade såna värkar vid det här laget att jag inte kunde sitta ner. Med två citodon mot värken, ett skyddsunderlag ifall vattnet skulle gå och med uppmaningen att om ni inte hinner fram, ring ambulansen.
5.30 stod vi på Statoil för att tanka, bensinen räckte inte de två timmarna för att ta oss till Hudiksvall. Jag minns hur jag stod vid mjölkhyllan för att ta värkarna och undrade om någon märkte att jag var i förlossningsarbetet.
Under bilfärden avtog värkarna, kanske på grund av citodonen. Två timmar senare gick vi genom entren till sjukhuset i Hudiksvall. Glada och lättade över att vi faktiskt hann. Barnmorskan berättade då för mig att det inte var ok att skicka oss till en annan ort då jag var inskriven som aurorapatient, dvs rädsla för förlossningen.
Det här var min början mot föräldraskapet, ett föräldraskap jag hade varit redo för, men som inte blev som jag förväntat mig. Istället följde månader av skam, skuld, självförakt och mörker.
